Vi samexisterar, vinden och jag.

Den visslar. Skriker. Bankar. Den kliar på mitt fönster. Och klöser. Den är frustrerad. Som att den vill in. Som att den vill något. Men jag sitter tryggt där jag är. Den får inte komma in. Hur mycket den än blåser i mitt hår nästa gång jag går ut. Vi är ovänner i några månader. Vår relation har ett mönster. Men nästa gång jag tittar ut över ett hav, då står vi där hand i hand. Vinden och jag.